Traumat från VM 1950

Det traumatiska förlorade guldet 1950 kan vara fotbollshistoriens största fiasko och smärtan sitter i än idag. Man förlorade faktiskt inte en VM-final som det ofta sägs. Det var betydligt värre än så. När Brasilien står som värd för VM 2014 är det andra gången som landet arrangerar världsmästerskapen i fotboll. I potten ligger inte bara chansen att bli världsmästare för sjätte gången, utan även en möjlighet att läka ett drygt 60 år gammalt varigt sår i den brasilianska själen.

När Brasilien för första gången skulle arrangera fotbolls-VM hade man aldrig stått högst upp på prispallen i den 20-åriga VM-historien. Fotbollen var redan omåttligt populär och man gick in i hemmaturneringen som favoriter med stort självförtroende. Det hade inte spelats VM på tolv år på grund av andra världskriget och Brasilien var regerande sydamerikanska mästare.

Maracana 1950Rio de Janeiros stadion Maracanã stod nybyggd för att ta emot hemmalaget inför publiksiffror som än idag inte överträffats i fotbollshistorien. Turneringen inleddes lite darrigt för Brasilien som efter 4-1 mot Mexiko i premiären, bara fick oavgjort, 2-2, mot Schweiz i den andra gruppspelsmatchen. När gruppen skulle avgöras mot Jugoslavien fanns dåtidens stjärnor som Leônidas, Zizinho, Domingos da Guia och Ademir de Menezes på planen. Runt om på läktarna såg 180.000 åskådare hemmalaget klara eldprovet och vinna med 2-0.

VM-turneringen 1950 skulle inte avgöras genom en utslagsturnering med en avgörande final, utan gick nu in i en gruppspelsfas där vinnaren också blev världsmästare. I finalspelet inledde Brasilien med att krossa Sverige med 7-1 och följde upp med att massakrera Spanien med 6-1. Det var en motorväg fram mot guldet och i sista matchen skulle det räcka med en ynka poäng på ett fullsatt Maracanã mot lillebror Uruguay. Det var nu som helvetet brakade lös.

Att det skulle kunna sluta på något annat sätt än att Brasilien vann VM-guld fanns inte på kartan. Det var en magisk period för brassarna och många ville rida på framgångsvågen och spegla sig i lagets glans. Först och främst flyttades truppen från den avsides belägna stadsdelen Barra de Tijuca som man valt för att kunna koncentrera sig i lugn och ro, till klubben Vasco da Gamas klubbhus i centrala Rio de Janeiro för att öka tillgängligheten till laget. Media var naturligtvis ute efter att bevaka laget så mycket som möjligt, men det var även många politiker som ville vinna poänger genom närhet till de enormt populära fotbollsspelarna. Vascos klubbhus förvandlades kort och gott till en cirkus och Brasiliens sämsta plats att ladda inför en avgörande VM-match.

Någon uppladdning var det således inte tal om, men showen gick även så långt att spelarna inte fick någon ordentlig möjlighet att äta frukost på matchdagen. Bussresan till stadion var tumultartad och utanför omklädningsrummet väntade en hord av reportrar och fotografer. Samtidigt som de brasilianska spelarna vittnar om hur det blev allt svårare att koncentrera sig på fotbollen var situationen den omvända för motståndarna.

Uruguay var lika uträknade som brassarna var haussade. Lagkaptenen Obdúlio Varela läste allt han kom åt i brasilianska tidningar och sög åt sig segervissheten som tändvätska inför matchen. Tidningar med rubriker som i presens talade om att Brasilien var världsmästare spreds i Uruguays spelartrupp och man urinerade på tidningarna för att konkretisera föraktet mot den brasilianska segervissheten. När de brasilianska spelarnas krafter sinade började Uruguay tro på att det omöjliga var möjligt och satt i bussen till Maracanã med en bra känsla. Men man måste vinna då det alltså räckte med oavgjort för Brasilien.

Målet 1950Inne på Maracanã hade aldrig någonsin så många väntat på två fotbollslag, varken förr eller senare, då fler än 200.000 åskådare fanns på plats (även om den officiella siffran är något lägre). Tio procent av Rios befolkning var inne på arenan. Huvudomaren George Reader och en av hans assisterande domare Arthur Ellis kom från Storbritannien. Den tredje rättskiparen den historiska dagen den 16 juli 1950 var svenske Gunnar Ahler. Brasilien ställde upp en 2-3-5 uppställning, med sju spelare från klubben Vasco da Gama.

Brasilien tog kommandot under den första halvleken, men den slutade mållöst vilket var tillräckligt. När sedan Brasilien genom Friaça gör 1-0 i upptakten av den andra halvleken är saken ännu mer klar än vad den hittills varit och folk väntar på den redan förberedda guldfesten.

Med 25 minuter kvar av matchen får Uruguays Ghigga bollen och vandrar in i planen från högerkanten och spelar in till Schiaffino som slår in kvitteringen. Även om det inte påverkar slutresultatet sätter det griller i huvudet på brassarna som för första gången får en föraning om att de kan förlora. Med tio minuter kvar av matchen får Ghigga bollen på mittplan, dribblar av Brasiliens Bigode och löper ned i straffområdet i en position som liknar den vid första målet. Nu gör den brasilianska målvakten Moacyr Barbosa ett misstag, han tar ett steg som han kommer att få sota för i resten av sitt liv. Ett misstag som han 1994 kommenterade: "I Brasilien är livstidsstraffet tjugo år. Mitt straff är nu inne på sitt fyrtiofjärde år."

Barbosa minns första målet och tar ett steg ut i planen för att skära av passningen in i mitten. I stället kommer skottet på insidan där luckan uppstår. 1-2.

Chocken kommer redan där och brassarna lyckas inte hämta sig för att kunna nå en kvittering. Historiens tystaste 200.000-hövdade folksamling börjar lämna arenan när Fifas president Jules Rimet ska dela ut VM-pokalen till ett närmast skamset bortalag. Orkestern som skulle spela nationalsången har redan gått hem. Det sägs att folk tog självmord där och då, andra att det var dagen de slutade tro på gud. Stämningen är så tom och chockerad att Uruguays Schiaffino senare sagt att om de vetat vad de ställde till med hade de inte velat vara med om det. Barbosa fick dra det största lasset, även om både Juvenal och Bigode också hängdes av pressen. Ingen kom undan helt.

Källa: Fredrik Eklunds bok "Sambafotboll"