Valutareformen Plano Real

Skrivet av 

Brasilianska ledare hade under decennier försökt få kontroll över den alldeles för höga inflationen. Ingenting fungerade mer än högst kortiktigt. Mellan åren 1990-1994 var det värre än någonsin med en genomsnittlig inflation på 764% och situationen var ohållbar.

Trots ständiga valutaskiften, reformer och planer hade summerades totala brasilianska inflationen mellan 1964-1994 till helt ofattbara 1.000 biljoner % (en etta med 15 nollor) om den brasilianske journalisten Joelmir Beting räknat rätt (baserat på officiella siffror). Innan dagens valuta, real, infördes hade Brasilien bytt valuta sju gånger sedan 1942.

När man valde att introducera "Plano Real" (Realplanen eller Den verkliga planen) 1994 hade man en historia med antal planer som misslyckats.

President José Sarney lanserade 1986 "Cruzadoplanen" som gick ut på att frysa alla priser. Folket skulle delta genom att kontrollera priserna och rapportera fusk, vilket bland annat ledde spektakulära gripanden av affärsinnehavare. Efter ett par månader kraschade Cruzadoplanen då en svart marknad utvecklats och "nya produkter" som inte påverkades av de frysta priserna ständigt poppade upp med högre priser.

"Bresserplanen" 1987, åter igen med frusna priser och budgetnedskärningar, slutade med årlig inflation på 366% och "Sommarplanen" under den brasilianska sommaren slutet av 1989 med nya försök att frysa priser, privatisera statliga bolag och sparka tjänstemän slutade med en inflation på 50%, enbart för december månad.

När inflationen mellan mars 1989 och mars 1990 legat på 5.000% var dåvarande presidenten Fernando Collor desperat. Genom sin "Plano Collor" nöjde han sig inte med att bara frysa priserna utan frös alla bankkonton med folkets besparingar! Samtidigt skar han i statsbudgeten och höjde skatterna. Ekonomin kraschade naturligtvis fullständigt, men grundproblemet, inflationen, kom han inte åt. Den skenade istället. En ännu mer desperat Collor införde då "Plano Collor II" där även kortsiktiga finansiella transantioner förbjöds, vilket också mislyckades då presidentens politiska stöd var mycket svagt. Idag överskuggas minnet av Collors presidentperiod att han även ställdes inför riksrätt och avsattes anklagad för korruption.

Inflation i Brasilien
2011 6,50%
2010 5,91%
2009 4,31%
2008 5,90%
2007 4,46%
2006 3,14%
2005 5,69%
2004 7,60%
2003 9,30%
2002 12,53%

Bakgrunden i diverse olika planer är viktig för planen som verkligen fungerade, "Plano Real". En sak man verkligen lärt sig den hårda vägen var att frysta priser inte var en väg att gå för att bekämpa inflationen. Trovärdigheten i det greppet var helt borta och frivillighet i prissättningen en nödvändighet. En mycket viktig faktor bakom inflationen var indexering. Det innebär enkelt förklarat att köpare och säljare känner till den historiska inflationen, vilken de använder för att beräkna det framtida priset och att det inbyggt i ekonomin finns förväntningar om prisökningar.

Under 1993 var Fernando Henrique Cardoso finansminister. Tillsammans med bland annat den blivande centralbankschefen Gustavo Franco satte han sig ned och formulerade en ny plan för att rädda den brasilianska ekonomin. Planen delades upp i tre viktiga delar enligt Gustavo Franco.

1. En finansiell strategi där ett tillägg i konstitutionen tillät skapandet av en krisfond och andra reformer. I praktien gav det regeringen större frihet att driva in skatter och använda pengarna som de tyckte var lämpligast. Man försökte sig även på ett antal reformer inom den offentliga sektorn, vilka alla inte var framgångsrika.

2. En valutareform, där en frivillig ny valuta existerade jämsides med den gamla under en övergångsperiod. Eftersom frysta priser inte fungerade, men man ändå måste hitta en balans i prissättningen infördes en parallell valuta, "Unidade Real de Valor" (URV, ung. "verkliga värdet") med kursen 1-1 mot dollarn, som handlarna uppmanades att använda samtidigt som den gamla valutan. Medan priserna i dåvarande valutan cruzeiro reais rusade, låg priset i URV stabilt mot dollarn eftersom regeringen justerade växlingskursen varje dag så att den prismässigt låg rätt. I affären betalade man fortfarande med cruzeiro reais, men priset i URV redovisades vid sidan av. Den 1 juli 1994 försvann cruzeiro real och ersattes av URV som bytte till namnet real. En real kostade 2.750 cruzeiros reais och den här gången valde man att inte bara stryka en massa nollor. Genom URV hade man vant sig vid en stabilare prisnivå och jagat undan det mentala spöket. Det grundläggande problemet med indexering var kringgärdat. Bytet till den nya valutan real blev en succé och genomfördes på bara 45 dagar.

3. Öppnande av den inhemska ekonomin, liberalisering av handeln och en ny valutapolitik. När marknaden först öppnades flöt det in så mycket internationellt kapital att realen stärktes mot dollarn och exportföretagen fick problem. Med en övervärderad valuta gav det visserligen problem, men hjälpte även till att öka konkurrensen och hålla inflationen på mattan.

Samtidigt skar regeringen i de offentliga utgifterna. Genom att kraftigt höja räntan hjälpte man till att kontrollera inflationen samtidigt som det attraherade utländskt kapital för att minska budgetunderskottet och fylla på i reserverna.

Fernando Henrique Cardoso valdes till president 1994 och satt under två mandatperioder tills Lula tog över 2003.